Flyg


 

En vacker ”fågel” landade hos oss vid Sommarro-bryggan 1976.

 

 

 


 

 



 

 

 


 

 



 

                  

          

 


 

  

Efter en stunds vila vill Björn upp i luften igen !

 

 

 

 

 

 




 

Båtens hastighet måste vara minst 65 km/timmen vid tillfället.

 

 

 

 

 


 

 

 

Farväl Du sköna fågel! Vi gladdes med dig! Var landar Du härnäst?

 


 

 

 

 

Kulspruteskytt, i övre sittbrunnen på B 3, var Gert Viktorsson, från Vedevåg, -1944! Uppdragen, utgick från Flygflotiljen F 1, i Västerås och var oftast spaningsflygning.

Efter ett lyckat uppdrag,  är man så här glad, att vara tillbaka på hemmabasen i Västerås. Piloten, färdmekanikern, navigatören och övre kulspruteskytten Gert Viktorsson. Hemmahörande i Fiskartorpet, Vedevåg. Arb.:Borrfabriken.



Gert Viktorsson skötte kulsprutan 1943-44 i bombplanet B-3 på F 1

av Hans S Eriksson. Ur PILOTER i 2:a världskriget.

Det var flera värnpliktiga från Vedevåg som under det andra världskriget skyddade de hemmavarande, genom att krypa i flygoverallen, klättra 5 meter upp till kulsprutan, som var monterad för 360-gradig beskjutning mot fientligt flyg som närmade sig vårt land. Deras sittbrunn var öppen, helt oskyddad för väder och vind. Luftdraget vintertid måste ha varit minst sagt outhärdligt!

 

Patrullrutten låg på Östersjögränsen och den här bevakningen ägde rum dygnet runt. Förutom Gert från Vedevåg, deltog Gösta Gustavsson, Knut Målefors och Gunnar Svedling. Vi ser dem på foton från den här tiden, påpälsade med den legendariska pälskragen att dra upp när nordan friskade i,högt däruppe långt ovan trä topparna och ännu längre hemifrån. Flygplanstypen var >bomb> men de bara spanade!

Redan 1937 började provflygningarna med  detta Junkers JU 86, i Sverige benämnda B-3. Beväpningen utgjordes av tre 8 mm:s kul-sprutor; - en i nosen, en i buken och Gerts, på ryggen. Total bomblast uppgick till, 1.000 kilo. Innan SAAB startade licenstillverkning av B-3, Junkers, beställdes två ”prototyper” från fabriken i Tyskland. Dessa var utrustade med varsin 880 Hkr:s Mercury 12-motor.

 

Övriga 35 eskaderplan utrustades med 745 Hkr:s Mercury 3. Men redan 1936 hade de tre första maskinerna nått Bromma. Dessa var utrustade med 760 Hkr:s Pratt & Whitney-motorer. Sverige förfogade nu över 40 plan, vilket var tillräckligt för en bombflottilj. Gert kunde alltså med god min äntra sittbrunnen till detta nya och ändamålsenliga bomb- och spaningsplan med infällningsbara landningshjul.

 

Svenska Flygvapnet och SAAB var kunder hos Wedevågs Bruk, både genom beställningar av verktyg och färgprodukter. Färg- och fernissfabriken levererade skydds- och täckfärger till metallhöljen, men också spännlacker till dukar som förr utgjorde ytterhöljet på arméns och flygvapnets spaningsplan. Så kom då kriget år 1939 och krigsapparaten rullade igång, först på lågvarv, senare i full, förödande, styrka!

 

Just till F-1 i Västerås, 1939, ryckte en färd-mekaniker in, hemmahörande i Ljungaverk, Medelpad, en person som inte låtit tala om sig så mycket, men vars bedrifter och hjältedåd skulle bli av stor betydelse för det allierade flyget, närmare bestämt inom Royal Air Force. Tyvärr kommer hans död att så tragiskt sammanknippas med Wedevågs Bruk, då piloten i 1948-års olycksplan, är:  -Tage Ståhlenberg !

 

Så när Tage muckat från F-1 i Väster-ås,1940,mönstrar han på en atlantgående lastbåt till Amerika, mönstrar av, söker norskt medborgarskap i Canada och prövar in till ”Little Norway”, de allierades flygskola för enbart norska piloter, som avsåg att aktivt inträda i tjänst i det då pågående, andra världskriget. Utbildningen var hård, men när vingen till flygarjackan utdelades vid examen, var piloterna duktiga flyglärare, vid tjänstgöringen hos RAF!

 

Tage Ståhlenbergs flygbragder är gömda, men inte glömda. Hans hustru i Örebro, Wilma Florece, var balettdansös och avslutade  s i n karriär som danslärare i Lindesberg och hemorten, Karlskoga.

 

Men, nu tillbaka till ”The flying torpedos” från Vedevåg. - Knut Målefors berättar: - På en helt vanlig rutinflygning längs territorialgränsen i Östersjön, med Sovjetunionen på bara några minuters flygavstånd från Gotland, hände det som i n t e  får hända i luften! Oljetryckslampan lyser ilsket rött från instrumentpanelen. Signaler börjar ljuda och vi börjar famla efter mikrofonen till SOS- alarm. Utan olja i motorerna, blir de obrukbara på en kort stund. Att kunna återgå till basen, blir för långt, Sovjet är otänkbart! Vi måste med alla medel kunna nå fram till Visby, för en nödlandning. De fyra i besättningen, ber var och en, sin egen bön! - Måtte Herren vara med oss! De som inte var kristna vid starten före dagens uppdrag, blev det innan kvällen. - Gör kontroll av fallskärmarna beordrade deras gruppledare, ifall motorerna tvärstannar och vi måste hoppa över öppet hav! - Alla lyder duktigt och gör kontrollen två gånger, bara för att vara på den säkra sidan. Sidvinden från väster driver flygmaskinen åt öster och det är som om sidrodret inte vill hänga med för kursändringen mot ett Gotland som väntar, långt därframme! Allt man ser runt hela horisonten, är vatten, bara vatten, så långt ögat kan nå. Inte heller upptäcker man några båtar. Den trafiken låg nere, med tanke på alla de minor som lagts ut i Östersjön under det pågåendekriget. Radiokommunikationerna fungerar, men radiotystnad är anbefalld med tanke på den avlyssnade teletrafiken man dagligen utsatte ryssarna för. Knut Målefors (hette då Karlsson) är vapentekniker ombord och ansvarig för att alla de 3 kulsprutorna är i topptrim, om några fientliga flygföretag skulle dyka upp i fjärran. - Håll utkik åt alla håll, bönade befälhavaren om de anfaller, kan de komma i vinkel ur självaste solen, omöjliga att se, förrän det är för sent! Knut och de andra delar upp horisonten i varsin vinkel om 90 grader. Då ser man landkonturen i fjärran av Gotland. -Landningen går bra och felet lagas!

KÄLLA:  ”Svenskt militärflyg” av Lennert Anderson

Spaningsplanet driver av en tilltagande västlig hård vind kraftigt åt öster och gränsen mot Sovjet. Kulspruteskytten under ”buken” är nedhissad i en korg och har osäkrat kulsprutan – bara ifall…..!

Sikten i nospartiet var utmärkt! Men vad hjälpte det, när anfallande flyg smög sig på, bakifrån,  ovanifrån och underifrån! Roteplanet signalerar med vingarna.



 

Färgfabrikens inköpsresa slutade med katastrof 1948
 

Den svåra olycka som på måndagen drabbade Bergslagsflygs i Örebro tresitsiga SAAB-safirplan nere i Småland, varvid bruksdisponenten Gösta Norlander, civilingenjör Jarl Skafte, Vedevåg, och piloten löjtnant Tage Ståhlenberg, Örebro, förolyckades torde ha orsakats av ett vingbrott, vilket möjligen kan ha sin orsak i att flygplanet kommit in i ett tjockt moln- och dimbälte, varvid föraren förlorat orienteringen, då maskinen inte var försedd med instrument som möjliggör blindflygning.

Ett ögonvittne hörde helt plötsligt att motorn började rusa och omedelbart därefter fick vittnet se ena flygplansvingen komma nedsinglande genom molnen. Sedan tystnade motorn och några sekunder senare dök flygkroppen fram genom molntäcket och gick i brant vinkel ned i skogen medan delar av flygkroppen bröts loss och spreds ut över omgivningen. Vittnet, en byggnadssnickare Hans Svensson från Bondstorp, som sysslade med ett villabygge endast några hundra meter från olycksplatsen skyndade genast dit och fann de tre ombordvarande, vilka ljutit en ögonblicklig död vid nedslaget. Någon explosion eller brand förekom varken i luften eller vid nedslaget.
 

De omkomnas tillhörigheter hängde    i träden.

Flygkroppen klippte av ett par trädtoppar och rände därefter ned i den sanka jorden, studsade några meter mot ett par träd, där den sedan blev liggande och förvandlades till endast en hög av förvridet skrot. Man undrar om en av de ombordvarande sökt hoppa ut eller slungats ut ur planet. Hans kropp hade tagit mark invid ett träd tio á femton meter från den plats, där planet störtade och vidare studsat ett tiotal meter bortåt. Olika delar av planet och tillhörigheter till de omkomna hittades hängande i träden eller slungade långt bort.     

En annan av de ombordvarande hade hamnat ett gott stycke från planet och den tredje låg fastklämd i flygkroppens spillror. Ett av offren var fruktansvärt lemlästat. Man lät kropparna ligga kvar och bredde filtar över.

Flygkroppen företedde en kaotisk anblick och det var nästan som om olyckan hade lamslagit folket i bygden, som kvällen förut hade fått höra om den svåra bilolyckan, vilken krävde tre dödsoffer endast någon mil därifrån. Militär avspärrade redan på ett tidigt stadium olycksplatsen och höll i går vakt vid vraket så att ingenting skulle rubbas.
 

Flygresans mål var London.

Flygplanet, en tresitsigt sportplan av Svenska aeroplan AB.s tillverkning hade inköpts förra året av Föreningen Bergslagsflyg, vilkas intressenter är Wedevågs bruk, Rockhammars bruk, Garphytte bruk och Linde Kvarnmaskiner. Samtidigt anställdes löjtnant Tage Ståhlenberg som pilot och med disponenterna för respektive bruk hade han tidigare företagit ett flertal affärsresor till Frankrike, Schweiz och England. Planets stationsort var Örebro flygfält, där Bergslagsflyg hade en särskild hangar för det silvergrå planet. På måndagen startade löjtnant Ståhlenberg vid 7-tiden från Örebro flygfält för att efter mellanlandning i Malmö flyga disponent Norlander och ingenjör Skafte till London, vilken resa dock fick ett så tragiskt slut på det småländska höglandet i Skillingarydstrakten. Detta haveri var det första som drabbade denna flygplanstyp här i landet och därför har Svenska aeroplanbolaget i Linköping sänt ned observatörer för att följa haverikommissionens undersökningar.
 

Piloten  hade  gjort  127  bombraider i engelska Royal Air Force över Engelska kanalen som Spitfireflygare, bl.a. längre nattbombraider in över Tyskland.

 

Olycksplanet med Gösta Norlander och Jarl Skafte som passagerare, fördes av den f.d. RAF-piloten, Tage Ståhlenberg, i en SAAB-SAFIR, med dubbelkomando (skolflygplan:SK). Piloter, i Royal Air Force, överlevde i genomsnitt 17 uppdrag, i det II:a världskriget.  Örebroaren Tage Ståhlenberg har ännu inte fått något minnesmärke vid Örebro flygplats, varifrån han utgick 1948. Två gånger räddade han sig med fallskärm vid nedskjutning under sina 127 inflygningar över fiendeland. Vid 3:e tillbudet omkom han!
 
  Löjtnant Tage Ståhlenberg RAF


 

Gunnar Eklöv fick en flygande start, - yngste fältflygaren 1958

Del 1.

Vi formades i 50-talets bruksanda, visserligen stolta över våra byskolebetyg, vilka skulle visa sig helt värdelösa för vidare studier.När vi skulle fortsätta med högre studier var det helt andra ”kriterier” som gällde, föräldrarnas kontakter till etablisemanget osv. De ofta oetabliserade
(i stadsmiljö) familjerna i Vedevåg hade lång väg att att gå när de skulle erbjuda sina barn en just skolgång. Inte alla nådde examensdagen!
 

På olika sätt formades vi ändå, i den till det yttre, trygga bruksmiljön, där alla kände alla, men där man visste att barnavårdsman Olga Lundin alltid hade ett "vakande öga”, bak sin köksgardin och att man alltid, när man passerade hennes fönster tog upp händerna ur byxfickorna och såg snuten ut! Den synen imponerade på Olga, det visste vi. Inför den motsatta uppsynen var hon snar att rapportera iaktagelser som kunde vara till men, för en under utformning varande tonåring.
 

Gunnar Eklöv bodde närmast Olga Lundin! Inte vet jag om hennes existens påverkade Gunnars yrkesbana, men man kan ju aldrig veta så här efteråt, kanske hade hon ett finger med i spelet? I varje fall hade Gunnar ett finger med i pappas deg, för han jobbade tidiga mornar i Vedevågs Bageri, som låg på Bäckholm vid Spettbäcken. Alla som ville kunde få en färsk fralla att börja dagen med och konditorivaror saknades inte heller. Bageriet var inrymt i före detta konsumhuset och utgångspunkten varje 1:a maj då demonstrationståget med vajande fanor och hornmusiken gick mot Torget

Gunnars äldsta syster, Siv var ”parhäst” med Bosse Fallström och sjöng kupletter i lokala revyn som varje år i slutet av 50-talet, premiärspelade en ny uppsättning på Vedevågs anrika Teater från 1917. Det vat NTO:s cabarégäng som systematiskt 1956, 1957, 1958 och 1959 avverkade en fyllig nummerrevy som lät tala om sig även utanför bruksgränsen. Turnémål för andra uppspel var Logen i Blixterboda, Frövi Folkets Hus och Fanthytte Marknad. Ett år även ombord på LION:s rundtursbuss i Linde.

 

Som lokalrevyer brukar göra, samlade uppsättningarna alltid fulla hus och högt tempo.

Men Gunnar flög tidigt ur boet, när han blev antagen till utbildning som fältflygare och hamnade en tid på flygvapenskolan i Ljungbyhed. När Gunnar efter avlagd examen i januari 1958 blev han det årets yngste elev som gick ut krigsskolan. Samtidigt  lägger dåvarande flygvapenchefen Axel Ljungdahl fram en plan för omorganisation enligt försvarsberedningen ”Alternativ ADAM”, vilket går ut på att flygflotiljen som Gunnar tilldelats, F8 i Barkarby, läggs ned när stridsplanet J34 Howker Hunter ska läggas i malpåse omkring 1963. Vi ska till att börja med följa Gunnar på Barkarby och den uppbackning från Vedevåg som Gunnar ovetandes infinner sig vid flygfältet vintern 1959/60. Det är när ”Battövningen” från Luftvärnsskjutskolan slår bivack runt fältet!
 

J34 Howker Hunter, blev på sätt och vis även mitt eget flygplan! Åtskilliga gånger kunde övningstruppen på LvSS Väddö träna luftförsvar på denna då en av de snabbaste jaktplanen Sverige förfogade över. Det var inte lätt att med dåtidens kanonrör hinna följa dess snabba inflygningar från Simpnäs mot Grisslehamn. Huntern  blev tidigt en engelsk försäljningssuccé när den började serietillverkas i början av 50-talet. Totalt kom 1972 stycken plan att byggas, 120 maskiner av dessa fick svensk vapentillhörighet. Den 7 september 1953 slog testpiloten och pionjärflygaren Neville Duke hastighetsrekord, då med den rödmålade prototypen presterade hela 1170,7 km/tim. på testbanan om 3 km. Sammanlagt 18 länder köpte därefter detta populära flygplan!

Av Hans S. Eriksson

Gunnar Eklöv från Vedevåg flög J 34 Hawker Hunter, på flygflotiljen F 8 i Barkarby fram till 1969. Detta graciösa, bekväma, snabba Spjut! Gunnar Eklöv blev därefter pilot på räddningshelikopter, först med stationering några år på Gotland och senare i hemorten, Ronneby.

ALBATROS B.II var behandlad med ytskickt från Wedevågs Färg & Fernissfabrik, år 1927

 

   
   
   
   
   
   
   
   
   


 


vedevag.se ©