Då

Vedevåg under 100 år

De centrala delarna av Vedevåg är belägna mellan två flodarmar av Borsån (Arbogaån). Tidigare fanns en förbindelse mellan dessa båda vattenflöden och vi hade Lillön i norr och Storön i söder. Dessa båda å-armar avrinner ut i Vedevågssjön (600m * 2000m). På gammalsvenska skulle Vede (=skog) och -våg (=sjö) alltså bli skogssjön.

På bilden har vattenhjulen (fanns redan på 1400-talet) nyss slutat snurra vid det västra fallet och ersatts av vattenturbiner som gav den nödvändiga kraften till remskivorna. Kraften kom från det östra fallet där sex vattenhjul i 300 år drev remskivorna vid Kvarnbacka Kronobruk. På 1920-talet byggdes där en kraftstation för elström.

Fångdammen för vatten (belägen 5 meter högre) försåg två vattenhjul med energi, dels till Skaftindustrin t.v. och dels till Smedjan (de två gavlarna). Här tillverkades Wedevågs Redskap, en världsprodukt och vinnare på nationella och internationella mässor. Vid Stockholmsutställningen 1897 belönades man med guldmedalj och vid världsutställningen i Paris 1900 med silvermedalj.

Här syns övre delen av manufaktursmedjan. Vi är fortfarande vid västra fallet och i förgrunden syns fång- eller hästdammen där legendariska hästarna Frigga, Sleipner och Balder tog sitt lördagsbad.

Smedbyggnaden låg vid Torget, hade loftvind och rymde sex lägenheter. Den var uppförd under glansperioden på 1600-talet och systerfastighet med Smedbyggnaden vid det östra fallet vid Kvarnbacka (den vita gaveln längst till höger). Däremellan den södra långsidan av det dåtida tingshuset.

Vid Torget ser vi Knut Blomstrands affär (vita huset) som ersatte den tidigare torghandeln. Det gula byggnaden är baron Sixten Sparres "Lilla Herrgården" från 1871. Brodern Axel Sparre bodde i Stora Herrgården.

Till vänster om det västra vattenflödet, vid vägen, ser vi det 1903 uppförda Missionshuset. Längs landsvägen åt vänster syns 1866-års skola och 1837-års kyrkobyggnad. Nya skolan tillkom 1913 och egnahemsområdet längs vägen uppåt höger tillkom 1911. Området heter Norrmalm med Karelen och en begravningsplats med ett 90-tal gravar.

Här har vi en söndagsidyll med två familjer på roddtur på Skolån.

Här syns östra infarten till Vedevåg 1963.

Östra fallet erbjuder på våren en kraftfull syn. På fotot från 1912 syns den första "lilla kraftstationen", belägen där vattenhjulen tidigare fanns. Två väldiga stenpirar fick vattnet att styra rätt. Under trätrumman fanns rännan för vattenhjulen.

Järnvägsstationen fick 1911 ett nytt stationshus samt ett godsmagasin, utvidgade spåranordningar och en parkplantering. Här fanns också poststationen som 1917 flyttades till herrgårdens undervåning. Åt Frövihållet syns banvaktsstugan och delar av tegelbruket.

Det gamla tegelbruket vid Östra fallet togs ur bruk 1895. Ett nytt byggdes intill järnvägsststionen där tillverkningen skedde enligt amerikansk modell. 60 anställda gjorde årligen på 1920-talet 3 milj. mur-, tak- och rörtegel.

Lillön syns här tydligt mellan å-armarna. Här vilar på skogskyrkogården 49 smeder med familjemedlemmar sedan början av 1800-talet.

Teaterbyggnaden uppfördes 1917. Efter några decennier i malpåse återinvigdes teatern 1998.

Foto från 1976. Året därpå var vårfloden häftig. Den vänstra flodarmen svämmade över och gick även över vägen.

Vedevågs kyrka. Altare, predikstol och orgel är sammanbyggda i en enhet. Altartavlan "Christus Consolator" gjordes av Gottfrid Kallstenius.

1976 bodde 80% av vedevågsborna i egna hem. Annat var det på 1700-talet då innevånarna bodde i kaserner utmed bygatan.

Herrgårdsbyggnaden är platsen för konferenser och överläggningar med företagets anställda försäljare och konsulter. Verksamhetsgrenarna är borrar, brotchar, specialverktyg, chuckar och slipmaskiner samt färg- och förnissprodukter.

 

Vid Bohrsåns östra fall, omkring fem meter högt, grundade "Den mäktige konungen själv Kvarnbacka kronohammare på hemmanet Quarnebackas mark, vars gård låg ett stycke österut vid vägen mot Arboga.Gustaf Vasas återuppbyggnadsarbete av svenska industrin gällde framförallt att lära de tröga svenskarna att själva förädla råvarorna.  Då nu lübeckarna av svensk osmund kunde göra ett så utmärkt stångjärn m m, varför kunde då inte detta tillverkas direkt i Bergslagen, så att förtjänsten stannade i landet, resonerade kungen.  Han gick själv i spetsen som bruksanläggare och grundade ett dussintal kungshammare - i olika landskap, alla för stångjärnstillverkning.

Redan i slutet av 1520-talet får han i gång smedjorna vid Tyresö utanför Stockholm och vid Malma beläget vid Hedströmmen ovanför Köping.  Sedan följde hammarkvarnen - vid Hedemora 1539 och under 1540-talet tillkom en rad andra bruk i Östergötland, Värmland, Noraskog (Kungshammaren 1544) och Lindesberg; i denna bergslag Kvarnbacka 1545 och Gusselhyttans hammare (Gijslehammare) samma år.

Kungens högra hand på detta område var tysken Markus Klingensten Hammarsmed, som inkallats 1539 och därefter blev driftledare för de kungliga bruken.  Det var efter Markus' anvisningar, som de många smedjorna på 1540- och 50-talen byggdes, alltså även Kvarnbacka.  För att trygga sitt innehav av detta bruk köpte kungen personligen 1547 hemmanet Kvarnbacka (Backen) av hemmansägaren, skattebonden Torbjörn Jonsson, f'ör 50 mark örtugar. Dock skedde ett förbehåll i "köpekontraktet"!  Undantaget blev den s k Prästängen (mellan Kvarnbacka och Högstaboda).  Denna äng hade sedan medeltiden varit anslagen till prästerskapet i Lindesberg och just därför fått namnet Prästängen.  "Numera är området (storlek 8,5 tunnland) brukat och bebyggt av självägande bönder, den förnämsta gården är Bogärde" (Rö. 1944)

Om Kvarnbacka äldsta bruksfolk vet vi av fogderäkenskaperna i jordaböckerna, åren 1546-61 förda av skattefogden Bengt Eriksson Skrivare i Noraskog, att där fanns fyra hammarsmeder, varav tre var tyskar: Peter Blöticke, Jacop van Zein och Hendrich van Brunswiick.  Den fjärde var från Sala: Salebergs Lasse.  Av de förda noteringarna framkommer att de två första under 1546 hade utsmitt vardera 155 skepp. (23.250 kg) stjångjärn och därför av skattefogden fått i lön av kronan: 37,5 mark i pengar samt förnödenheter 3 lisp. rågmjöl, 20 spann bjuggmjöl (kornmjöl, 1 spann = 1/2 tunna = 3/4 hektoliter), 26 1/2 spann malt, 3 lisp. smör, 14 lisp. fläsk, 2 oxar, vardera värd 10 mark, en tunna torsk, värd 5 mark och en tunna strömming, värd 3 mark.  Det här ger en föreställning om hammarsmedens mathållning för 450 år sedan i Bergslagen.

Deras två arbetare, "smedsdrängarna", Urban Finne och Villiam Östgöthe, fingo också lön - utom 5 mark i pengar - in natura, men inte i matvaror, utan i klädesvaror, då deras mathållning tydligen ombesörjdes av hammarsmederna: 18 alnar rå lärft, 6 alnar svart klädestyg, kallat "holmisk" och 4 par ensulade skor vardera.

Samtidigt existerade vid Bohrsåns västra fall Wedevågs Hammarsmedja.  Både Kvarnbacka kronohammare och Wedevågs hammarsmedja fick sitt osmundjärn från Wedevågs hytta, beläget vid den s k hyttbäcken (på vägen mot Nybergstorp) och med en årstillverkning som uppskattats till 15.000 osmundar.  Denna hytta förstördes 1644 av brand och uppbyggdes aldrig.  Man beräknar att den inledde sin verksamhet på 1300-talet.  Samma århundrade tillkom även den närbelägna hyttan öster härom, nämligen den i Koverboda, som skänktes till Heliga Birgitta som senare återbördade hyttan till bergsmännen på trakten.

De båda bruken utvecklas sida vid sida på den norra ön, Lillön i Arbogaåns lopp, avgränsat i söder i en vattenväg mellan nuvarande borrfabriken och färgfabriken.  Söder därom fanns Storön där senare järnvägsstationen och tegelbruket uppfördes.  Man kan förstå att hammarsmederna i Wedevåg på 1500-talet såg upp till de yrkeskunnigare tyska smederna som lockats till Kvarnbacka kronohammare med bättre villkor än kollegerna i vedevågssmedjan.  På den här tiden föll blickarna främst på kronosmedjan vars beskyddare var självaste kungen.  Investeringsgraden på Kvarnbacka var högre därför att man förväntade sig ett bättre resultat ur kronohammaren.

Kvarnbacka- och Wedevågs Bruk blev inom manufaktursmidet föregångare i landet och kom mer och mer att samarbeta.  Dock genomlevde de självständiga under hela 1600- och in på 170'0-talet.  Först 1723 gick de samman.

 

Kvarnbacka Kronhammare

av fil.dr. Sören Klingnéus, universitetslektor i historia vid Högskolan i Örebro, kapten 13 reserv. Ur "Från bergslag och bondebygd 1997".

Hammarsmedjan byggdes under ledning av byggmästare Filip Finne och Backa-Hans med medhjälpare vilka avlönades av fogden Bengt Skrivare 1545. Nu hade även Linde socken begåvats med en kronohammare. De första hammarsmederna vid Kvarnbacka var Henrik van Brunswick och SalebergsLasse. De producerade 75 skeppund stångjärn 1546.

vid Kvarnbacka för att igångsätta verksamheten, då de följande år ersattes av de nytillkomna Jacob van Zein och Urban Junker. Även Petter Blöteke fra n Kungshammaren vid Nora var tidvis verksam här. Av namnet att döma är det tyska inslaget påtagligt bland dessa första hammarsmeder i Nora och Linde. Även kolningsmetoderna förbättrades efter instruktioner från till Sverige inkallade tyskar - i Nora och Linde nämns särskilt Willem Tysk som en föregångsman.

Nu krävdes också bättre förbindelse med Mälaren och kungen beordrade anläggandet av en väg mellan Noraskog och Arboga eftersom stångjärnet lättare kunde transporteras på vagnar än "på hästbaken", d.v.s. genom klövjning.

I de två hamrarna vid Kvarnbacka slogs huvuddelen av rörplåtarna ut för kronans tillverkning av handeldvapen. År 1556 levererades till exempel 10 skeppund rörplåtar till faktorn i Arboga och 2 skeppund till rörsmeder som var förordnade att göra "Röör till K.M. behof i Närike". Hammarsmeden Jacob Persson svarade för stora leveranser under åren 1579-1604 och han förefaller ha varit den tekniskt ansvarige för denna verksamhet inom bergslagsområdet. Även stålämnen till muskötlåsen levererades därifrån under många år.

Kronans hammarsmedja vid Kvarnbacka utgjorde under 1600-talet en viktig del i de arrenden som olika företagare innehade och den kom så småningom att inordnas i brukskomplexet vid Wedevåg. Detta skedde slutligen 1722, då Johan Ehrenpreus inlöste kronobruket vid Kvarnbacka med tillhörande gårdar som enskild egendom mot en köpeskilling på drygt 636 daler silvermynt. Namnet Kvarnbacka föll därefter i glömska och anläggningarna där kom att utgöra en viktig del i Wedevågs manufakturverk.

Den viktiga kronohammaren vid Kvarnbacka blev i början av 1700-talet inordnad under Wedevags bruk och manufakturverk. Av kartan framgår att Kvarnbackaanläggningen låg längs den östliga flodarmen norr om Vedevågssjön. Detalj ur Gabriel Thorings karta över Lindes bergslag ifrån 1688. Lantmäteristyrelsens arkiv, Gävle.

Historia - Wedevågs Bruk

Historisk utveckling

Wedevågs Bruk i Lindes Bergslag är ett av Sveriges äldsta nu existerande företag med anor ända från 1400-talet.  Brukets utveckling genom seklerna ger en levande bild av hur brukshanteringen vuxit fram - först i kamp med en karg natur, senare i hård konkurrens med inhemska och utländska medtävlare.  Det är en fascinerande berättelse om övervunna svårigheter, om segt arbete av generation efter generation av bruksmän och om skapande insatser på skilda områden.

Som namn dyker Wedevåg, som egentligen betyder "skogssjö", upp för första gången är 1538.  Men långt innan dess fanns järnhantering på orten.  Ett stort steg framåt gjordes emellertid år 1545, då Gustav Wasa anlade ett stångjärnsbruk i Wedevåg.

1600-talet medförde en rik och snabb utveckling och i brukets historia skymtar flera kända vallonnamn, bland vilka Louis de Geer - 1600-talets största affärsman i Norden - är det mest kända.  Under denna tid spelade Wedevåg en mycket stor roll inom krigsmaterielproduktionen. År 1631 tillverkades inte mindre än 30,319 kanonkulor, av vilket säkert en god del kom till användning i slaget vid Breitenfeld samma år.  Senare specialiserade sig Wedevåg huvudsakligen på värjor och andra handvapen.  Men även för de fredliga näringarna blev tillverkningen betydande. År 1675 omtalades sålunda redskapssmidet för första gången.

Nya material infördes och utländska mästare och smeder införskrevs - oftast tyskar, engelsmän och valloner - vilka fick förbinda sig att även undervisa i sina färdigheter.  Redan år 1717 omfattade tillverkningen mer än 200 olika artiklar.  Wedevågs Järnmanufakturverk var på 1700-talet det största i landet och fick av konung Fredrik I det mycket hedrande namnet "den svenska industrins moderverk" såsom varande det främsta i sitt slag.

Ett av de första reklamtryck, som fanns i Sverige, kom 1720 från Wedevågs Bruk och det följdes år 1726 av Wedevågs första prislista, också den en av de tidigast kända i landet.

När Frövi-Ludvika järnväg år 1871 drogs över Wedevågs ägor togs ett viktigt steg för den framtida utvecklingen.  Bruket moderniserades och särskilt redskapstillverkningen utökades.  Wedevåg blev då det dominerade företaget på detta område i Sverige.

Vad som på senare tid blev avgörande för Brukets utveckling var den år 1902 grundade färgfabriken samt den år 1906 upptagna tillverkningen av spiralborrar.  Den senare produktionsgrenen växte på ett naturligt sätt fram ur manufaktursmidet, då i början, borrarnas spiralspår framställdes under smideshammaren.

När snabbstålet på 1920-talet fick sitt genombrott sköt tillverkningen av spiralborrar och andra skärande verktyg ordentlig fart.  Fabrikationen har utvecklats och Wedevågs verktygsfabrik är från och med 1983 Sveriges enda tillverkare av spiralborr.

År 1948 startades tillverkningen av dragbrotschar eller driftar, vilka ursprungligen användes till att ge ett i runt hål en viss profil, såsom fyrkant, sexkant etc. eller längsgående spår, så kallade splines.

Dragbrotschnnig används även till bearbetning av utvändiga ytor.  För fastspänning av arbetsstyckena tillkommer fixturer, också en mycket kvalificerad tillverkning.  Bilindustrin är den störta avnämaren.  Wedevåg är den enda tillverkaren av drag- och ytbrotschar i Skandinavien.  Wedevåg tillverkar också dragbrotschmaskiner och borrspetsslipmaskiner av egen konstruktion.

När färgtillverkningen vid Wedevåg startade år 1902 var en sådan produktion en fullständig nyhet inom brukshanteringen.  Flera faktorer torde ha samverkat till att dåvarande brukspatronen David C. Keiller tog detta initiativ.  Nya tillverkningar måste sökas för att trygga framtiden och som kemisk ingenjör anade han vilka utvecklingsmöjligheter, som den unga färgindustrin bar inom sig.

I modern gestalt omfattar verksamheten i Wedevåg produktion av skärande verktyg och maskiner, industrifärger samt handredskap.

Av Hans Eriksson

Fil. Dr. Sixten Rönnow 1944 i Wedevågs Bruks HISTORIA:
 

"Hur såg det ut vid Wedevågs bruk för 500 år sedan? Med all säkerhet låg hyttan med tillhörande osmundssmedja och bergsmansgårdar på fastlandssidan intill den västra åarmen ovanför det nuvarande manufak-turverket, men några lämningar av den gamla hyttan har där icke hittats, (undertecknad fann sommaren 2005 1 st. järnslagg ovanför fångdammen för vatten-hjulen vid västra åarmen och samtidigt 2 st. järnslagg nedanför fångdammen vid den västra åarmen) trots att den fanns kvar på platsen till rivningen 1644. Möjli-gen kan en hytta ha legat vid >>hyttgärdet>> omkring 50 m sydost om manufakturverket, där förr ett numera sedan omkring 1900 försvunnet vattendrag, en bäck, rann fram tvärs genom nuvarande Kvarnbackaön. Enligt en annan möjlighet,framkastad av dr Nils Tidmark vid hans snabbinventering av lämningar av den gamla järnhanteringen i Linde socken (1939, i Vitterhetsakademins arkiv), skulle platsen för Wedevågs hytta kunna ha varit vid Hyttbäcken cirka 1.500 m nordväst om Wedevågs bruk, där landsvägen till Lindesberg korsar den numera 1 - 1,5 m breda bäcken (marken här äges av Henning Olsson, Nybergstorp). Vid en upp-rensning 1926 av bäcken påträffades stenblock, som tydligen hört till en damm med omkring 50 m i diameter och 2 m djup samt givande hyttan ett vattenfall på minst 2,5 m:s höjd.
 

Om hyttans utseende ha vi här ovan talat; bälgverket drevs troligen red-an på 1400-talet (varför inte 1300-talet?) av ett vattenhjul i forsen. Järnpro-duktionen torde ha varit 5 à 6 utslag per dygn; för var gång blev det en järnklump på omkring ett lispunds vikt (7 à 8 kg.). Dessa smältor färskad-es därpå i smedjan till smidbart järn och klövs till osmundar, som packa-des i små runda fat. Smidesmästaren kallades >>mästerman>>. Hyttan ägdes av ett hyttelag med ett mindre, jämnt antal bergsmän, som i tur och ordning brukade hyttan var sin dag genom lottning, och som var och en hade sitt legofolk till hyttarbetare, dels ordinarie  >>täktekarlar>>, dels vid brådskande tillfällen även >>löskerfolk>>, lösdrivare, skyddade av bergens asylrätt. Att det blev god kvalitet på järnet kontrollerade konung-ens bergsfogde i Lindesberg, och det fordrade också de tyska uppköpare och agenter, som för de lübeckska handelshusens räkning bereste berg-slagen, granskade och inköpte järn till Tyskland. Att bergsmännen här uppe utförde en banbrytande gärning av märklig art under hård kamp mot den karga naturen, bör av oss tacksamt erkännas. De levde så gott som i vildmarken, avstängda från människors umgänge."

 2005-08-23 Hans S Eriksson ,som underlag till rapporten om Wedevågs Gjuteri
 

"Wedevågs hemman, liksom hyttan omtalad i skrift för första gången 1538, tillhörde 1539 de två skattebönderna och bergsmännen Anders Nilsson Skräddare och Lasse Persson, som vardera ägde 3 hektar jord där. Dessa två män voro de ledande i Wedevågs hyttelag. Detta lag be-stod av åtta bergsmän,utom de två nämnda av Hans Olsson, Jon Nilsson i Högstaboda, Per Nilsson, Nils i Kåverboda, Jon Jönsson i Fryggesboda och Jon Eriksson. (Tre Jon af Hö Kåver Frygg) I tiondeskatt för sitt hyttebruk erlade var och en av dessa åtta bergsmän per år till kronan 1/2 hundrat osmundjärn, d.v.s. 60 osmundar eller 1/10 fat,tillsammans för hela hyttan 480 osmundar eller 4/5 fat osmundjärn. Hyttans årstillverkning kan upp-skattas till 15.000 osmundar."         WBH sidan 20.
 

"År 1611 meddelar fogden Michel Hindricksson (Henriksson) uppgift på hammarsmeden Peder Claesson Hammarsmeds tillverkningar, tillsamm-ans 135 skepp.på ett år: stål, rörplåtar, spikjärn, hillebardjärn och stång-järn samt manufakturvaror som saxar, sticklar, städ och hammare, för vil-ket han i lön skulle erhålla 698 daler 1 mark, d.v.s. omkring 5 daler per skepp.smitt järn. Han fick kontant 33 daler och in natura: 36 tunnor spannmål, 4 lisp.smör, 8 lisp.fläsk, en tunna av varje sill, strömming och salt, 2 lisp.torrfisk samt stångjärn, loppjärn, tackjärn och 236 stigar kol. Hans ekonomiska ställning var god. Han innehade som eget hemman Rya gård (då kallad Rydia) ovanför Wedevåg, vilken gård han som dess första kände ägare skötte med två drängars hjälp. Senare köptes samma gård av Christopher Andersson Geijer (1630-tal)."             WBH sidan 35.

"År 1619 omtalas en leverans från Kvarnbacka bestående av 161 skepp.

stångjärn, 16 skepp.bultjärn, 16 stycken järnpannor eller kittlar samt 60 st. järngrytor, vardera på mellan 4 - 8 kannors rymd. De sista posterna av grytor och kittlar förutsätta ju förekomsten av en masugn med >>gryt-stöp>> av tackjärnet. Vid Kvarnbacka fanns i 1630-talets början en mas-ugn, enligt Harmens´ uppgift, anlagd av Louis De Geer. Grytgjuteriet på 1610-talet bör ha ägt rum antingen i Wedevågs gamla hytta eller i någon av de kringliggande hyttorna."(ex.Västra Bor, Väng o Kåverboda)WBH sidan 35.

"Genom två vattenrännor delades verkstadsområdet fram till 1940 i två delar. Dammen reglerades av dammluckor vid landsvägsbron ovanför smedjan. Här hade på 1600-och 1700-talen den gamla bruksgatan dragit fram, ja, här var brukets hjärtpunkt sedan medeltiden, då bergsmanshytt-an låg strax intill åkanten."(märk slaggfynden2005 i närområdet) WBH sidan 292.
 

2005-08-23 Hans S Eriksson    Angående hyttor, masugnar och stöperier i Wedevåg.
 

"Hans Ehrenpreus dy låter,1723 i sin andra tryckta wedevågsskrift, oss få vetskap om de olika bruksverkstäderna: 7 à 8 knipphammare, klingbruk, handsmedjor, filkamrar, slip- och polerhus, gjuthus - detta är någonting nytt - svarvkammare, två stångjärnshammare och våningshus för hant-verkarna. Bland de senare funnos nu åtta smedmästare, införskrivna från England, Frankrike och Tyskland."                   WBH sidan 107.

"Carl von Linné avrapporterar efter sitt besök den 7 aug. 1746, -följande :

>>Wedevåg var en stor by av järnmanufakturverk, mycket väl inrättad. Husen voro mest korsvärke och de mesta arbetare svenske. Här sågo vi:

metallgjutarverkstaden, svarvareverkstaden,av trä och metall, knippham-mare för yxor och liar, saxsmedjan för saxar, knivar och klingor, stång-järnshammare, spiksmedjan och söljesmedjan.>>"              WBH sidan 168.

". . . . på vinden fanns en modellkammare.  (1796 trol. trämodeller till gjuteriet)

Widholms blåsmaskin levererade bläster till verkstadens tio ugnar med fyra ässjor i var ugn, alltså till 40 ässjor, med 70 filbänkar och 150 skruv-stycken, allt i ett stort rum med 38 fönsterlufter, något som på denna tid särskilt omtalas. Intill storverkstaden uppfördes ett kolhus av resvirke med en rymd av omkring 1.200 stigar kol."                            WBH sidan 211.

"Bland nya verkbyggnader 1796 må nämnas en knivsmedja, och en lås- och filsmedja, ett förtenningsverk och en blästerugn för gjutgods med två små masugnspipor för gjutning av pjäser upp till 5 skepp:s vikt; den sist-nämnda skulle tillvarata det s.k. stampjärnet, som fanns i masugnsslagg-en och som tidigare icke rätt kommit till användning.En nyhet var att man

på 1790-talet övergick till att begagna stenkol som brännmaterial för fin-smidet; därav åtgick omkring 1.000 tunnor per år."              WBH sidan 211.

Wedevågs Kraftstation

Kvarnbackafallets kraftanläggningar fördelas i tre steg:
 

1.)     1917 uppförs en provisorisk kraftverksbyggnas vid Östra Fallets högra strand (från landsvägsbron räknat).

2.)     1918 förekommer ”det ännu befintliga kraftverket” på den gamla sågens plats på västra stranden.

3.)     1920 är ledningar färdigdragna till den nu nybyggda Kraftstationen som uppförts av tegel på den västra sidan av Kvarnbackafallet.
 

Den första arbetsstyrkan vid Kraftverksbygget i Wedevåg som bestod av Syndikalister, strejkade för högre löner! Bruket löste frågan genom att köpa hela denna fackförening och helt enklet upplösa den. Under de friare former som arbetet sedan fortskrted fanns motivering att bilda en lokal Fackförening för vedevågs arbetare. Så 1920 bildades Svenska Metallindustriarbetarförbundets avdelning i Vedevåg.

Wedevågs lavetter till lands och sjöss fyller 300 år -(ett stål som höll).
 

Smedjorna i Stensta, Kvarnbacka och Wedevåg var på 1700-talet samproducenter av metalldelen till de i övrigt träbaserade fält- och fartygslavetter som vår krigsmakt förfogade över. Ur järnmalmen smält råvara vid de lokala masugnarna formade skickliga smeder från Europas många länder lavettbeslagen till kanonvagnar för ett kompetent svenskt försvar!
 

De ryska angreppen på Sverige var många under detta århundrade, här ett bekämpande kustartilleri.

Lavettutställning med Wedevågs förtecken förekommer på våningsplan två i Tekniska Kvarn´ nära Karlslunds Herrgård på väster i Örebro sedan 2005. Många före-kommande slag av lavetter förevisas och ett stort intresse har lindesbergs-smeden Sune Perssons alster uppvisat, - med 1680-tals-”stuk”.
Guldsmedshyttans gjutkonst av kanonrör uppmärksammas genom dess tillverkning åren 1560-1603 Museet hålls öppet dagligen, 10.00-16.00 och är pedagogiskt upplagt för besökande skolklasser.

Wedevågs Sågverk i drift under:-fyra århundraden

1676 omtalas i skrift Wedevågs första Sågverk. Belägen på Norra Ön omnämns samtidigt ”En annan Sågkvarn”.

-          men det var inte bara sågklingor som klingade i Wedevåg vid den här tidpunkten! Rikets rustmästare vid Stocckholms slott David Kohl uppmärksammade att Kvarnbackas tillverkning av Klingor hade tre gånger högre kvalitet än vad Wira bruk i Uppland kunde prestera (ansågs ledande).
 

1676 tillverkar Olaus Salanus (svåger till Kohl) 400 stukatklingor till gardet (stukat=en trekantig stötvärja). Kohl uppvisar en ny modell för pikenerarevärja. Året innan levererades 6000 Klingor!
 

1796 förstörde vårfloden den gamla Sågen vid Kvarnbackafallet dvs det Östra fallet.Raskt uppfördes på samma plats en ny såg!
 

1800 I den nya sågen, uppförd av Åkerrén (ritade även det moderna tegelbruket på Norra Ön), kunde EN man utföra 8 mans arbete.Sågklingan skar med lätthet 25 alnar långt timmer virke och stockarna drogs automatiskt in dit. Sågklingan bestod av en rund ståltrissa ”skuren som såg på kanten, går med avpassad hastighet och skär sönder plank och bräder till ribbor eller läkter lika fort. Denna maskin förvånade vår snälla bäljmakare Widholm i livstiden och kom honom på tanken att verkställa sågverk för timmer på samma sätt” –citat av Åkerrén!
 

1796 På motsatta sidan av Kvarnbackafallet fanns en kvarn. Tydligen förstördes även den av den kraftiga vårfloden. På dess plats byggdes ett stort nytt Tegelbruk efter Åkerréns ritningar, i drift från 1796. Därintill uppfördes även en kalkugn med tillhörande vattenpump och inrättningar till syrkalksberedning vid kalkbränneriet.Tegelverket beskrivs av vetenskapsakademin
 

1918 uppfördes en ny Såg nära stickspåret, där björkvirket avlastades. -Denna såg hade ramsåg, cirkelsåg, kapsåg o hyvel
 

Uppgifter direkt ur S.Rönnovs:  ”Wedevågs Bruks Historia”,  utkommen år 1944